Jag är helt tom. Kan inte fatta det. Det gör bokstavligt talat ont i mig, mår illa bara av att tänka på det.
Att du aldrig kommer finnas där mer. Aldrig kommer möta mig i hagen igen, aldrig lägga ditt huvud i ens famn.
Du är den enda häst jag någonsin litat på, den som jag alltid känt mig trygg hos. Du har lärt mig så mycket, och med dig har jag blivit starkare. Jag kan inte förstå att du snart är borta...

Försöker intala mig själv att du kommer få det bättre, där uppe någonstans. Men att det ska vara så himla svårt. Du kommer i alla fall slippa ha ont.
Jag tror jag älskar dig för mycket.

Redan från första dagen visste jag att du var något speciellt. Även om kanske ingen annan ser det, så vet jag att du inte är som alla andra.

Det känns helt overkligt, som om en del av mig slits bort. Men du har slagit rot i mitt hjärta, och där kommer du alltid stanna kvar. ♥

Åren med dig har jag varit en av dom lyckligaste någonsin. Jag saknar dig redan...

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Allt går bara inte att uttrycka i ord. Jag bara gråter och gråter, känns som om det aldrig kommer ta slut.

Max, min fina. Jag älskar dig. Jag kommer aldrig sluta att göra det. Glöm inte det. Jag hoppas vi ses någon dag...

1996-2011. ♥
Vila i frid, min älskade häst. ♥